|
Barndom.
Carl Pontus
Wikner föddes i en ”bondstuga” i Kikerud i Valbo-Ryrs socken. 19 maj
1837. Hans föräldrar var Peter Wikner och Sara Larsson och han hade
flera syskon. Redan 1838 flyttade familjen till torpstället Kaserna vid
sjön Vassbotten i Foss socken. I denna natursköna trakt växte Pontus
upp och här grundlades hans intresse för religiösa frågor. Han byggde
sig en egen ”kyrka” i skogen där han hade enskilda andakter. (Detta
beskriver han i en dikt från 1863, ”Kyrkan i skogen”.) Hemma på tomten
lekte han präst och klättrade upp i det redan då uråldriga stora
askträdet. Därifrån predikade han för sina äldre syskon som fick
föreställa församling.
Stugan på
Kaserna uppfördes av fadern men enligt uppgift av Pontus var den i
”alla avseenden bristfällig, så att det både regnade och snöade in”.
Detta torde ha bidragit till Pontus ohälsa och, som man sade, ”klenhet”.
Vad det gäller hans intellektuella förmåga var han dock långt ifrån
klen. Vid tre och ett halvt års ålder lärde han sig läsa. Vi sju års
ålder kunde han katekesen utantill och började dessutom lära sig tyska
språket. Så småningom började han studera engelska, latin och grekiska.
(Engelskan var ett språk han egentligen inte tyckte så mycket om).
Studier
i Göteborg
1850 kom han
till Göteborg och skrevs in vid Elementarläroverket, Västra Hamngatan
15. Initiativtagare till hans studier torde ha varit den välkände
possessionaten H J Nordberg, som var Peter Wikners arbetsgivare och som
blivit bekant med gossen Pontus ovanliga begåvning och gärna ville
uppträda som hans mecenat. Gunnar Olsson i Föreningen Gamla Hvitfeldtare
har i en artikel om Wikners skoltid berätta att om hans bostäder,
ekonomiska förhålalndne m.m. Sålunda bodde Wikner först hos en släkting,
skräddarmästare Samuel Cederblad, ”som bodde och hade sin verkstad i
hörnet av Kungsgatan och Västra Hamngatan.
Hos skräddaren
fick skolynglingen hjälpa till i arbetet. Under den första vintern
arbetade han halva dagarna i skräddarens klädesmagasin. Temperaturen i
denna lokal översteg sällan fryspunkten, skriver Wikner, ett
förhållande som han ansåg ha förstört hans redan förut svaga hälsa.”
Cederblad var en slags släkting till Wikner och den unge Pontus ansåg
sig föranlåten att titulera honom ”morbror.” Cederblad var också, som
en annan känd Wiknerforskare, Gunnar Dahlqvist på Möe, skriver, en man
med ”avancerade alkoholvanor”. Ibland kom han in i ett tillstånd som
liknade delirium. Gunnar Olsson betecknade det Cederbladska hemmet som
disharmoniskt.
Emellertid
träffade Pontus här en systerdotter till fru Cederblad som hette Ida
Weinberg. Han friade till henne och så småningom blev det förlovning.
Efter tre år hos ”morbror” fick Wikner en tid bo gratis hos en
grosshandlare P A Engström och slutligen kunde han hyra bostad vid
Kaserntorget där han delade rum med en kamrat.
”Förutom hjälp
till bostad hade Wikner i likhet med andra fattiga ynglingar s.k.
matdagar. Det innebar, att han fick äta middag vid olika göteborgares
bord. Enligt samtida uppgift åtnjöt Wikner denna förmån dagligen. Som
hans värdar nämns en borgmästare, en rådman, en stadskassör, en
grosshandlare, en vågmästare och en lektor”. (Gunnar Olsson)
De lärare
Wikner tog mest intryck av under skoltiden var Ljungberg, Trana och
Wåhlstedt. Nils Wilhelm Ljungberg, lektor i latinsk poesi och
vältalighet, var anhängare till Sveriges mest kände filosof, Boström i
Uppsala, och gav Wikner hans första impulser att studera de filosofiska
problemen. Ljungberg är annars mest känd för den ”Ljungbergska striden”,
som främst rörde frågan om Kristi gudom och treenighetsdogmen. (Boström
hade en kritisk inställning till dessa dogmer och förnekade dessutom
helvetets existens, något som förargade tongivande kyrkliga kretsar.)
En fjärde
lärare som fick stor betydelse för Wikner var teologie lektor Niclas
Beckman, som desstillikes var Wikners konfirmationslärare. Beckman var
gammal schartauan och bekräftade med sitt uppträdande Wikners
erfarenheter från den typiskt schartauanska uppväxtbygden Foss. Schartau
torde alltså utgöra den stabila grunden för den vuxne Wikners invecklade
religionsgrubblerier. Hans inlevelse i den s. k. nyevangeliska rörelsen
(Roseniusriktningen) måste betraktas som tillfällig och berodde på hans
vänskap med förmedlaren, vännen Fredrik Sandberg från Skara.
(Erfarenheter från 1855)
Studier i Uppsala
Emellertid blev
han student 1856 och samma år inskriven vid Uppsala universitet. Här
fick han höra den berömda filosofen Boström i verkligheten, här fick han
sina livsavgörande intryck av den idealistiska filosofin. År 1863
disputerade med avhandlingen ”Undersökningar om enhet och mångfald”.
Därmed utnämndes han till lektor.
Giftermål
29 augusti 1871
gifte han sig med Ida Albertina Weinberg. Eftersom han var
homosexuell - en disposition ”som gjort sig gällande redan då han var
tio eller elva år gammal” var detta ett svårt
steg att ta. Men han hade ju givit henne sitt äktenskapslöfte? Han hade
lovat att gifta sig med henne. Wikner hade en orubblig hederskodex. Inte
kunde han väl bryta sitt löfte? Fast han visste att han egentligen inte
tyckte om kvinnor. Att det var pojkar han tyckte om. Väl kunde han
bryta förlovningen om han ville men han k u n d e inte. Efter
långvariga samvetskonflikter och grubblerier tog han slutligen steget.
Men när Wikner på bröllopsnatten gick in till sin brud kände han sig
”som om han gick till stupstocken”. (Enligt ”Psykologiska
självbekännelser”, utgivna några år efter författarens död.)
Emellertid fick
han med Ida sönerna Hugo (1872 - 1925) och Ernst (1873 - 1953).
Akademisk karriär
Wikner stod
alltså i början av sin Uppsala tid under starkt inflytande av den
dominerande filosofen Christopher Jacob Boström (1797 - 1866). Boström
satte också stort värde på den unge forskaren och tänkte sig honom som
den som skulle ärva hans system och föra hans verk vidare. Men frågan om
Guds relation till världen skiljde dem båda åt. Biskop Bohlin, en
framstående Wiknerkännare, säger: ”Lika angeläget som det från kristen
synpunkt är att fatta Gud såsom verkligen ingripande i tids skeendet,
lika angeläget är det att fatta Gud såsom den övervärldslige , evige,
som är höjd över tidens skrankor”. Wikner erkände tidsexistens och
rörelse, Boströms värld var andlig och absolut, ”människorna var idéer i
Guds eviga tänkande.” Wikner började nu motarbetas av boströmianerna. .
Så när Boström
avgick med pension 1863 fick inte Wikner den professur han tänkt sig.
Den övertogs i stället av ” den ytterst skarpsinnige” Carl Yngve Sahlin,
även han född på Dal (av värmländsk släkt), en mycket duglig lärare
och organisatör. Wikner fick nöja sig med att bli docent i teoretisk
filosofi och filosofie doktor 1873. Samma år tillträdde han platsen som
lektor i teologi och hebreiska. Eftersom han hade svårt att nå längre i
Uppsala sökte han en ledig professur i Kristiania (nuvarande Oslo) och
han utnämndes där 1884 till professor i filosofi och estetik.
Wikner var
kroppsligt svag och led av många sjukdomar. Han avled i sitt hem i
Kristiania 15 maj 1888, blott femtiett år gammal. Jordfästningen
förrättades i samma stad 23 maj och liktalet hölls av professor Fredrik
Petersen. Gravsättningen ägde rum i Uppsala. Gravvård uppsattes och
avtäcktes 15 maj 1902. I samband med det utgavs ett minnesblad av ”En
tacksam vän”.
År 1897 , på
60-årsdagen av Wikners födelse, sattes en minnessten upp i Kikerud,
Valbo-Ryr. Initiativtagare var en skolinspektör Eklind, som också hade
ordnat med en penninginsamling för ändamålet. Text: ” Professor C.P
Vikner ( lägg märke till felstavningen) Född här 19/5 1837 / kors/ 15
maj 1888 Att Tänka Fritt är Stort Att Tänka Rätt Är Större Att Tänka
Heligt Är Störst”
År 1912 restes
en minnessten på Kaserna, barndomshemmet, av Odd Fellow-logen i
Uddevalla. Huvudrelief i
profil. Text: ”I denna bygd uppväxte Pontus Wikner - Läraren, Tänkaren, Människovännen,
född 1837. Logen nr 37 I o o F., som bär hans namn, reste stenen.”
”Monumentet är
ett gediget stenblock och som föranledde en förstärkning av den gamla
bron vid Vassbotten,
så att transporten kunde äga rum”. (Alfred Carlsson)
Utom en mångfald
andra skrifter har två doktorsavhandlingar skrivits om Wikner. Den
första av Bertil Block
1943, ”Pontus Wikner, en studie i hans religionsfilosofiska och
teologiska åskådning”. Den
andra är av Dagmar Lange 1946 och har som titel ”Pontus Wikner som
vitter författare”.
Under pseudonymen Maria Lang skrev hon också ett otal
detektivberättelser. Hon var också känd
operaexpert.
Wikners
skrifter
Som
skriftställare var Wikner mycket produktiv och hans ”Vittra skrifter”
som utgavs av Theodor
Hjelmqvist och Adolf Ahlberg 1923 - 24, omfattar nio band. Utgåvan
innefattar berättelser, dikter, föreläsningar och tal,
populärfilosofiska skrifter, predikningar och brev. De mest kända
novellerna är ”Mantegnas ängel” och ”Filosofens morgondrömmar”. Hans
bästa dikt anses ”Mig törstar” vara. Det viktigaste momentet i hans
tankevärld var Kristuskomplexet och av hans populära religiösa skrifter
är ”Tankar och frågor inför Människones son” hans bästa och mest kända.
Av hans föredrag
är ”Några drag av naturens offerväsen”, hållet i Uppsala 14 april 1880, ryktbart. Hans
tal över Matteus 24, 15-28, hållet på S:t Martins dag 11 november 1883,
är också känt.
”
Thy där åtelen är, där samla sig ock Örnarna”)
Inget av Wikners
fackfilosofiska arbeten ingår i Hjelmqvist-Ahlbergs samling.
Wikner och
filosofin.
Pontus Wikners
filosofiska utveckling sätts ofta i relation till hans beroende av
Christhoper
Jacob Boström, den kände personlighetsfilosofen som jämväl kallades ”Sveriges
Platon”. Wikner svärmade tidvis, av och till, för antiken och han har
skrivit en stor uppsats om just
Platon. Det finns ju också vissa likheter mellan Platons och Boströms idéläror.
Wikner kände sig
stå i ett närmast sonligt förhållande till sin gamle mästare. Och ”gubben” å
sin sida hoppades mycket på Wikner. ”Boström hade flerfaldiga gånger i
mer eller mindre tydliga vinkar låtit mig förstå, att jag enligt hans
förhoppning var den som skulle fortbilda hans åsikt. Han hade till och
med för att ange min ställning begagnat sig av liknelsen om Sokrates och
Platon.” - ”Man kan tänka sig att sådant var ägnat att hos en ung man med mitt lynne
väcka till liv himmelshöga framtidsdrömmar.” (Wikner i brev till
Fredrika Limnell 7/12
1870).”Gubben själv tror mig vara hans systems stöttepelare och glömmer
aldrig att säga mig det. Har jag väl hjärta att säga honom att jag inte
tror på hans system, jag hans sista hopp? ” ( i brev till Oscar Quensel
1865)
Men från
början var han alltså en ivrig anhängare till den gamle. Boströms
viktigaste och centrala
begrepp var personligheten uppfattad som en idé i Guds tänkande.
Människans ”eviga idé, som
är hennes sanna och oförfalskade personlighet, är en tanke i Guds
eviga tänkande.” Och
hur är det här på jorden? ”Min här levande själ är blott ett matt och fladdrande
återsken”... av idén.
För den unge
Wikner var denna platonskt färgade metafysik (som så ofta förenad med
kunskapsteoretisk
idealism) högsta sanning. När till exempel den kände hegelianen Johan
Jacob Borelius, professor i Lund, angrep Boström med sin Kritik
öfver den Boströmska filosofin ställde Wikner
beredvilligt upp till mästarens försvar. Långt efteråt, 1881, och när
han själv blivit utsatt
för de akademiska boströmianernas häftiga kritik och förföljelse (bland
annat omöjliggjorde de hans utnämning till professor i Uppsala) skrev
han till Borelius och bad om ursäkt. ”Att jag, när Boströms svar på Er
kritik utkom, trodde Er besegrad, var visserligen dumt av mig, men denna
dumhet må förlåtas den 23-årige student, som först vid den tiden började
studera filosofi.”
Och allt
eftersom han studerade kom han på nya tankar, var inte längre en slavisk
eftersägare utan en nyskapande självständig tänkare. Han följde nu
Boströms tankelinje helt ut och hamnade så småningom, kanske till sin
egen häpnad, i ren panteism. Stoffet till denna tankebyggnad hämtade han
hos - Boström själv! Konsekvensen av idéläran innebar just detta.
Resonemanget utförs på det här sättet: Människorna är (egentligen som
metafysikerna brukar säga) tankar i Guds eviga tänkande. Vi finnas där,
men med upphävande av alla åtskillnader =
Vi finnas där som fullkomligt identiska med varandra och med Gud.
Individen tycks inte ha någon betydelse. Boström säger om Gud att denne
”har allt han behöver”. Han har ej ”något annat jämte sig såsom sitt
villkor”. ”Gud består i en sublim ensamhet”. (Wikner) Panteism betyder
alltså för Wikner en gudsuppfattning ”som icke vill räkna med ett du
jämte Guds eget jag”. Därmed kommer han också fram till tidlöshetens
begrepp. Vi har avlägsnat oss från det som
kanske är det mest mänskliga: tidskänslan, uppfattningen om ett
förflutet, en nutid , en framtid. Historieuppfattningen är utraderad.
År 1866 skedde
brytningen med denna lära. Man kan misstänka att det hade samband med
läromästarens bortgång. Boström hade knappt hunnit kallna förrän Wikner
trädde in i hans professorsrum.
Jag ”erfor samma känsla som en tronföljare i den stund spiran fallit ur
föregångarens hand. Jag tyckte jag var kallad till konung”. (Wikner i
brev till Limnell). Den euforiska känslan blev dock inte långvarig.
Wikner förstod snart att saken var omöjlig. Enligt många kännare var det
Wikners allt mer tydliga upptagenhet av Kristusgestalten som fällde
avgörandet. Wikner är ju en av de verkligt stora kristet religiösa
gestalterna i svensk idéhistoria och
det hade varit märkligt om inte hans känsloliv så småningom också
påverkat hans filosofiska åskådning. Kristus måste helt enkelt upptagas
i systemet. Och Kristus /medlaren/ sonen innebär rörelse, handling,
vilja, förändring och i konsekvens med det också en personlig Gud som
ingriper i tids skeendet. I samband med dessa undersökningar omprövar
jämväl Wikner den kunskapsteoretiska sidan av boströmianismen/idealismen
= ”att vara är detsamma som att förnimmas.” Det skedde i skriften Om
egenskapen och angränsande tankeföremål (1880).
Först efter
Wikners död 1888 utkom det filosofiska verk, Tidsexistensens apologi,
som bygger på förläsningar ”Om relation” i Kristiania våren 1887 och
som innebär den definitiva brytningen med boströmianismen. Här lämnar
han idéernas orörliga och fullkomliga evighetsvärld (det absoluta) och
erkänner tiden som rörelse, liv, händelse. Hade han vågat publicera ett
sådant radikalt avsteg själv? Enligt kännare pekar denna skrift fram mot
mycket moderna tankegångar, till exempel de som förts fram på 1900-talet
av den nya Uppsalafilosofin..I många stycken förebådas här den store
Axel Hägerström.
|
Munkedals
